Det är inte lätt att möta någon i sorg. Har man själv inte förlorat någon älskad är det nästan omöjligt att förstå vad man går igenom. Vad ska man säga som uppfattas som stödjande och inte gör saken värre? Att förlora ett barn anses som en av de största livskriser man kan gå igenom.
Sorgen efter ett barn
När ett barn dör får man en sorg av en helt annan kaliber än tidigare.
Sorgen efter ett barn beskrivs ofta som en stor hemsk våg. Som en fruktansvärd våg som sköljer över en när man minst anar det. Den kan också beskrivas som ett djupt, mörkt hål som man plötsligt faller ned i. Mellan de stora vågorna och de djupa hålen kan man fungera ganska bra när det har gått en tid. Men man är väldigt oförutsägbar.
Definitionen av sorg: En naturlig känslomässig reaktion på en stor förändring i livet. Man kan sörja pga av skilsmässa, flytt, vänners svek, husdjurs dödsfall och mycket mer.
Symptom på sorg:
-Plötsliga gråtattacker
-Nedstämdhet
-Koncentrationssvårigheter
-Minnessvårigheter
-Initiativlöshet
-Sömnproblem
-Hopplöshetskänslor
-Brist på framtidstro
-Minskad sexuallust
-Ångest
-Trötthet/utmattning
-Fysiska smärtor
-Självmordstankar!
Detta är normala reaktioner, men samtidigt så bidrar de ju till en funktionsnedsättning som många gånger påverkar förmågan att arbeta. Tyvärr är systemet idag så konstigt att man inte kan bli sjukskriven för sorg, men motiveringen att det är ”normalt”. Så blir man sjukskriven så är det under någon annan diagnos som depression, posttraumatiskt stresssyndrom eller liknande.
Andras reaktioner
I början efter barnets död brukar det vara många som hör av sig. Så länge det finns en egen förskräckelse, rädsla och direkt sorg efter det som hade hänt är det lättare för omgivningen att bry sig om. Men när de sedan vant sig hör de inte heller i samma utsträckning av sig trots att det är då det är än mer viktigt. Fortsätt höra av dig!
Många säger att de inte vet vad de ska säga. Det väcker så mycket hos någon att möta en annan som förlorat sitt barn. Och på det här sättet. Ja, vad ska man säga? Det är faktiskt ett stöd att säga just så: "Jag vet inte vad jag ska säga". Det är bättre än att inte säga något alls.
Sorgens syns inte om man inte pratar om det. Men…
-98% av sörjande vill prata om det
-95% av omgivningen vill inte ta upp det eftersom man är rädd att säga/göra fel
-86% av sörjande uppfattar kommentarer från omgivningen som negativa
(Information från Svenska Sorgeinstitutet)
Den ekvationen visar ju hur svårt det är för alla inblandade! Vi måste prata mer om sorg. Alla kommer att drabbas av sorg och förluster på olika sätt under livet. Det är ju en ”livskunskap” att lära sig att hantera det på ett bra sätt – både för sin egen del och för att kunna vara ett stöd för andra. Det borde läras ut i skolan!
Vi som sörjer får höra många olika kommentarer:
-”Jag vet hur det känns!”
Ingen kan veta hur det känns för just mig. Så det är ingen idé att försöka sig på det. All sorg är unik! Det finns inga undantag. Även om jag möter en annan mamma som har förlorat sitt barn som dött på samma sätt, så vet jag inte hur hon känner det.
”Vad stark du är!”
Vad är att vara stark? Man känner sig inte ett dugg stark. Man känner sig så svag så svag, och så ensam så ensam.
”Tur att du har fler barn”
Ja, det är verkligen bra om man har det. Kvarvarande barn blir ofta det som gör att man orkar vidare. Men, det faktum att man har fler barn gör inte att man sörjer det barn som dött mindre.
”Tiden läker alla sår”
Tiden är vår vän. Det blir lättare på ett sätt att ta sig genom dagarna, när tiden går. Men att såren skulle läka… Man sörjer barnet varje dag resten av sitt liv. Det blir ett osynligt funktionshinder – som man måste lära sig att leva med.
”Skönt att hon/han slipper lida”
Om barnet var sjukt kan man kanske se det som en tröst att barnet inte längre behöver lida. Men sorgen blir inte mindre än så.
”Ha inte kvar rummet för då påminns du hela tiden”
Nu är det ju så att man glömmer ju liksom inte bort att barnet har dött och sedan kommer någon och säger något som gör att man påminns om att det är dött… Man lever ju i det precis hela tiden. Man tänker på sitt barn hela tiden. Ingen eller inget kan ”påminna” en om att barnet är dött. Allt tar sin tid. Många föräldrar har kvar det döda barnets rum under lång tid för att kunna gå in och minnas med det som faktiskt finns kvar. De flesta föräldrarna tar efter en tid (varierar från veckor till år) bort ett rum som är kvar och sparar en del av barnets saker. Om barnet är vuxet blir det ofta nödvändigt att sälja lägenhet t ex ganska omgående.
Alla goda råd som att man ska ”ersätta förlusten” (t ex skaffa en ny partner, barn), ”tänka på något annat”, ”var inte ledsen” (för det hjälper ju inte) osv är sådan som gör att man som sörjande kapslar in sorgen. Den syns kanske inte lika mycket på ytan, men den finns där ändå.
Det finns inga genvägar. Man måste gå rakt igenom sorgen. Man måste bearbeta den för att kunna komma framåt. Obearbetad sorg kan sätta sig i kroppen som smärtor, sömnsvårigheter, depressioner osv. Det kommer förr eller senare ifatt en. Så är det bara.
Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och att gå vidare. Att bara bearbeta kan leda till att man ”fastnar” i sorgen. Att bara gå vidare leder till inkapslad patologisk sorg.
Hur ska man bemöta någon i sorg?
När man träffar någon som sörjer kan man öppna upp med en fråga som:
-Vad är det som har hänt?
-Jag har hört vad som har hänt…
-Hur har det varit sedan sist?
Eller bara att: ”Jag vet inte vad jag ska säga…” för det är bättre än att låtsas om som ingenting.
Fråga inte: Vill du prata om det? För det vill man, men frågan gör att det är lätt att man som sörjande känner att personen ifråga inte orkar ta emot det man vill säga.
När man ställt sin fråga öppnar man upp för ett samtal. Därefter ska man förvandla sig till ett varmt hjärta, med stora ögon och öron – utan mun!
Man ska alltså LYSSNA! Finnas där och lyssna! Ofta är det samma saker man får höra om och om – för i bearbetandet hör det till att man ”ältar” samma sak om och om igen. För att själv förstå.
Inse att det är skillnad på:
Tröst som är kortsiktigt, utåt ser det bättre ut t ex att personen slutar gråta (kapslar in).
Stöd som är långsiktigt, bearbetar och kan ta sig an livet igen.
Erbjud gärna kroppskontakt. En kram betyder så mycket!